251 dagar utan färdtjänst efter 37 år

Vilket jävla öde tänker många men själv känner jag mig inte drabbad eller ledsen över det. Samhällets stöd har alltid funnits i form av färdtjänst och ledsagning. När jag var i slutet av mina tonår var det självklart från Hässleholms kommun att jag skulle ha färdtjänst. Ett stöd jag haft sedan dess för att jag ska kunna förflytta mig och delta i arbetsliv, nå sjukvården, medverka i politiska uppdrag och så vidare.

Sedan många år sköter Skånetrafiken färdtjänsten till kommunen. I juni -25 var det dags att på nytt ansöka om färdtjänst då tillståndet är tidsbegränsat. När beslutet kom fick jag en chock. Skånetrafikens utredning, som gjorts utifrån mina uppgifter på en blankett och ett 7 minuter långt telefonsamtal, konstaterade att jag saknade väsentliga svårigheter att förflytta mig på egen hand eller resa med allmänna kommunikationsmedel. Min ansökan om färdtjänst avslogs. En känsla av panik! Hur ska jag klara av mitt liv nu?

Utan färdtjänst tar jag mig inte långt men jag förväntas ta mig fram överallt till fots och med kollektivtrafik. När jag någorlunda hämtat mig efter beskedet skrev jag en överklagan till Förvaltningsrätten. Tredje december kom domen där man ansåg att jag har de väsentliga svårigheter att förflytta mig eller resa med allmänna kommunikationer som ska uppfyllas för att ha rätt till färdtjänst. Det är alltså tolkningen av vad som är väsentliga svårigheter det handlar om. Enligt Skånetrafikens färdtjänst så menar man att mina ben fungerar så jag kan träna in alla sträckor jag behöver förflytta mig. Lite som att jag bara är bekväm eller lat när jag säger att jag inte har en aning om vart benen bär eftersom jag inte ser något och kan orientera mig. Förvaltningsrätten resonerade inte som Skånetrafiken utan när domen kom så stod där svart på vitt att jag hade rätt till färdtjänst. Något som Skånetrafiken genast överklagade till Kammarrä