Debatt
I den look-maxing värld vi lever i idag, är det viktigare än någonsin att de vuxna är goda förebilder för barnen och ungdomarna.
Detta är en insändare i Kristianstadsbladet.Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Öppna bild i helskärmsläge Foto: Pontus Svensson
Annons
Jag var och kollade på IFK Kristianstads handbollsmatch under helgen. När spelarna skulle presenteras, sade den som satt vid micken endast spelarens förnamn, och publiken fick följa upp och säga spelarens efternamn. Men när det kom till en spelare, målvakten Hayder Al-khafadji, hördes hela hans namn från högtalaren. Man hade nog kommit fram till att det var bäst både för spelarens skull och för publikens skull, eftersom hans namn kan vara lite svårt att uttala för de som kommer och kollar på matcherna. Hayder verkade inte irriteras av det, och speciellt inte publiken som bjöd på ett högt jublande rop efter att hans namn presenterades.
Annons
Annons
Och vi alla hejade tillsammans utan att lägga allt för mycket uppmärksamhet på våra olika bakgrunder.
Att hans efternamn är svår att uttala spelar ingen roll för hur mycket han uppskattas, utan det är hur mycket han uträttar för laget. Att Sveriges barn och unga lär sig detta, kommer ha till följd att deras fokus placeras på de områdena som kommer att vara till mer nytta för landet. När hammaren används på spiken istället för mot ansiktet, får Sverige något bättre tillbaka på sin investering. Barnen och ungdomarna kommer i sin tur att må bättre, och alla vinner.
Under handbollsmatchen satt till höger om mig tre afrikanska studenter på Kristianstads högskola, som varit i Sverige i mindre än en månad. Närmast till vänster om mig hade jag en en pojke som föddes i Sverige, men som har föräldrar som föddes i ett annat land. Han fick ett blad från en etnisk svensk kvinna som satt till vänster om honom för att han skulle använda den när han hejade under matchen. Och vi alla hejade tillsammans utan att lägga allt för mycket uppmärksamhet på våra olika bakgrunder. Genom att var och en av oss fokuserar på vårt gemensamma mål, att Sverige blir så bra som möjligt, kommer vi att bry oss mindre om våra olikheter, och mer på våra likheter. På så sätt undviker vi